Nov 15
Philip Teir
129 frågor och svar
Vår webbgäst är Philip Teir, kulturchef på Hbl och redaktör för den aktuella antologin Extremt platt och otroligt nära. Boken samlar nio författare och kulturjournalister under temat Österbotten.
Här kan du även lyssna på Slaget efter 12 från 11.11 som hade boken som utgångspunkt och temat ”Österbotten – reservat eller realitet?”. Philip Teir är i studion och diskussionen leds av Peter Lüttge. Andra debattörer var Sofie Knutar, Juha Ruusuvuori och Lars Gästgivars.
Läs också Charlotte Sundströms kolumn/recension av boken här.
Hej Philip,
Min första fråga till dig är helt enkelt: Varför en antologi med temat ”Österbotten”?
En av orsakerna var det att jag märkte att det tycks dyka upp allt fler skrivande människor med sina rötter i just Österbotten. Under de senaste åren har jag pratat ganska mycket med just såna människor om Österbotten. Att sammanställa antologin var sedan en ingivelse: jag fick en känsla av att det fanns något här som borde utforskas. Och det visade sig att det var helt rätt. Alla som skrev hade väldigt mycket att säga.
Tack för svar! Du har nyss återvänt från Österbotten, från VasaLittfest som ordnades i Vasa och i Jakobstad i helgen. Jag som själv kommer från Öja (en nätt liten skärgårdsort som hör till Karleby),brukar märka att när jag åker tåg ”hem” (som man brukar säga när man hälsar på föräldrarna på födelseorten) så börjar jag tala dialekt ungefär i Bennästrakten. Hur känns det för dig att åka ”hem”?
Jag säger fortfarande att jag åker ”hem” på julen, vilket i och för sig är naturligt eftersom mitt barndomshem finns i Jakobstad.
Jag tror att jag börjat definiera mig själv mer som österbottning under de senaste åren, kanske i och med att man trots allt måste ha sin grundidentitet någonstans. Det betyder inte att jag har några planer på att bo där, eller att jag ens tänker att jag måste bo i Svenskfinland resten av livet.
Jag vet att det finns många som flyttat bort som inte har något behov av att ens besöka Österbotten. Själv har jag tyckt att det är ganska bra att ha ett slags kulturell identitet att falla tillbaka på. Och en plats som alltid liksom finns. Det är ju otroligt tyst och lugnt i Österbotten nu när jag återvänder som besökare (det är förstås inte lika lugnt om man har hela sitt liv där). En sån plats borde alla ha!
Signaturen X. Bångh skriver som en kommentar till min kolumn om antologin att österbottningarna tar över hela kulturlivet i Svenskfinland.
Hur ser du på det här?
Jag vill passa på att uppmana alla att ställa frågor till Philip Teir som är vår webbgäst just nu här på kulturen.fi!
Signaturen ”X Bångh” (som för övrigt också är en flitig besökare på Hbls webbsidor) har fullständigt rätt.
Österbottningarna tar över kulturlivet i Svenskfinland. Men som österbottning har jag naturligtvis svårt att se något problem med detta. Eller menar Bångh att kulturlivet devalveras? Det är en fråga som inte jag kan svara på.
Det finns en sak som jag funderar över. Jag har ju också flyttat från ett ställe som jag föddes och växte upp i, nämligen Mönchengladbach. Och jag far också till julen dit för att fira med min tyska familj. Men när någon frågar mig vad jag gör på julen säger jag att jag far till Tyskland för att fira julen med min familj där. Ett hem är det inte längre. Mitt hem är ju här. Eller Ubi bene ibi patria som Cicero formulerade det. Och jag har dessutom inga som helst nostalgiska tankar om min forna hemstad och min hemtrakt. Och ingen som helst benägenhet att hålla fram det och diskutera det i tid och otid. Även om jag anses vara arketypen av en rhenlänning och karnevalen och fotbollen lockar mig tillbaka dit nästan varje år. Jag bodde där de första 19 åren i mitt liv. That’s it. Over and out. Det finns inte mera att diskutera.
Peter: jag förstår inte vad din fråga är.
Om jag skulle bosätta mig i Berlin och bo där i 20 år skulle jag knappast ge ut en antologi om Österbotten på ett tyskt förlag. Det skulle ju inte intressera nån. Men får man ändå anta att det finns folk från Mönchengladbach som ibland skriver nåt om den trakten?
Man måste ju inte välja det sentimentala perspektivet. Jag tycker bara att ”gräv där du står”-principen kan vara väldigt bra när det kommer till skrivande ibland.
Peter: och kanske är det ändå nåt speciellt med Österbotten eftersom du ju också tydligen vill diskutera det och provoceras så mycket av antologin? När vi debatterade boken i radion fick jag intrycket att du upplevde att alla författare (utom Sofie och Mikaela, som du ställde mot oss andra) okritiskt älskar allt som har att göra med Österbotten. Så är det ju definitivt inte i mitt fall. En del saker är bra, andra mindre bra. Precis som i Helsingfors. Jag har absolut inget behov av att sentimentalisera det. Men jag kan få en känsla av att du stör dig på någonting i vår bok som kanske inte är där; nåt som du stör dig på och som du gärna vill göra oss representanter för.
Philip: kanhända det finns någon som ibland skriver någonting om Mönchengladbach men det vet jag faktiskt inte. När jag sökte på nätet hittade jag ingen antologi om Mönchengladbach. Däremot finnd det en del intressanta tyska författare från Mönchengladbach, t.ex. Gisbert Haefs eller Walter Moers, men de skriver inte om Mönchengladbach och inte heller ur en Mönchengladbachperspektiv. Men det finns en hel bunt av österbotniska författare som skriver böcker om Österbotten eller böcker om annat ur ett österbottniskt perspektiv.
Det är kanske så att jag tycker att det har skrivits och skrivs tillräckligt med litteratur på eller ur österbottniska temata. Att jag tycker att såååå spännande är inte Österbotten att det måste skrivas ännu en bok på ungefär samma ämne och perspektiv. Att jag helt enkelt sakna finlandssvensk litteratur – ty det här gäller den fsv. litteraturen i allmänhet – som är allmängiltig också utanför den lilla och begränsade kulturkretsen. Litteratur som handlar om nånting som inte är förankrad i den finlandssvenska verkligheten. Som bryter sig ut ur den.
Och, Philip, när du skriver att en del saker är bra och en del mindre bra som har att göra med Österbotten, precis som i Helsingfors (sic!) så skrivs det ändå inte om Helsingors.
Och så tycker jag inte att ni andra i boken är okritiska, jämförd med Sofie och Mikaela som jag tyckte var fräscha, liksom Marko Hautala, medan andra var förutsägbara, som Andtbacka, utan att ni, om ni är kritiska, kritiserar det som känns enklast att kritisera. Att kritisera klyschorna. Det är väl mest en klangbotten i boken, en resonans, som gör att jag tröttna.
Vad mera spännande skulle det vara om ni utflyttade österbottningarna skulle skriva om hur det är att komma tillrätta utanför Österbotten.
Oj Peter; att det inte skulle skrivas om Helsingfors! Det finns så många romaner (och diktverk) som utspelar sig i Helsingfors att det skulle kräva dagar att plocka fram en lista för att publicera här. Många av dessa böcker handlar också OM Helsingfors.
Däremot hittar jag inte mycket på ”det österbottniska temat”. Upplys mig alltså gärna om var jag hittar denna bokflod! Lars Sunds böcker handlar OM Österbotten. Sen hittar jag några få romaner som på ett självklart sätt handlar om människor och situationer och som utspelar sig någonstans i Ö:botten, utan att för den skull tematisera eller ”handla om” Österbotten. Utan om människor och situationer. Tänker på Kaj-Korkea Ahos ”Se till mig som liten är”. Eller ännu hellre på Hannele Mikaela Taivassalos ”Fem knivar hade Andrej Krapl. Vad gäller den senare är det kanske bara jag som ser Punainen Lyhty i Kokkola anno 1991 framför mitt inre öga när jag läser om de kusliga händelserna i barmiljö.
Men Philip; en fråga till dig: Trygve Söderling skrev i tidskriften 00-tal för nåt år sen om den nya finlandssvenska litteraturen, att den allt mer skrivs av österbottningar. Har du några tankar om vad det kan bero på?
Ojojoj Charlotte. Ge mig en lista av alla dessa tusentals böcker som skrivits av utflyttade österbottningar OM Helsingfors och hur det är att flytta in i ett nytt sammanhang och inte hur det är att flytta ut ur ett sammanhang. Det var ju det jag menade och skrev. Jag är ju inte tappad bakom en vagn.
Att det skrivs för mycket finlandssvenska böcker OM Helsingfors är också ett faktum. Men det uteslutar inte att det också skrivs för mycket böcker om Österbotten. (Att det kanske skrivs för mycket finlandssvenska böcker överhuvudtaget. Eller snarare ges ut. För skriva böcker får alla göra bäst de vill.)
Intressant i det här sammanhanget är att det inte finns en enda finlandssvensk roman om Vasa (så vitt jag kan se det) och jag måste ta till översättningen av Ojaharjus Valkoinen kaupunki för att läsa en roman som är intressant. Vasa passar nämligen inte in i topos Österbotten. Skrivs det om Österbotten skall det vara en by (gärna en fiktiv sådan) eller på sin höjd en sömnig småstad.
Peter: du har tydligen helt och hållet missat Pirkko Lindbergs höstroman ”Hotell Hemlängtan”.
Får be att återkomma till din fråga, Charlotte.
Angående att berätta hur det är att komma tillrätta efter att man flyttat från Österbotten: läs de finlandssvenska klassantologierna, där många texter handlar just om detta. Det var viktigt att våra texter inte skulle upprepa den tematiken.
Vi förstår alla Peter att du inte gillar mycket av det som ges ut i Svenskfinland. Men jag tror att du misstar dig om du tror att det här är en kontroversiell åsikt, att du har något slags klarsyn som på grund av att du är inflyttad.
De finlandssvenska författarna är redan nu alldeles tillräckligt marginaliserade (i ett större perspektiv, till exempel i Sverige) för att det ska vara någon poäng med att tala om att det skrivs för mycket om det ena eller andra. Jag tror överhuvudtaget inte att de riktiga gulkornen i den finlandssvenska litteraturen – eller i litteraturen överhuvudtaget – föds av sådana här diskussioner där man kräver en viss typ av litteratur som ska komma in och vidga perspektivet.
Den finlandssvenska litteraturen är sist och slutligen så oerhört liten att det är absurt att tala om att nåt visst ämne är överrepresenterat. Låt oss i stället hoppas på att det finns en återväxt av författare överhuvudtaget (som inte alls behöver skriva inom den finlandssvenska arenan).
Min känsla är att många unga begåvade människor i dag inte alls drömmer om att skriva utan sysslar med helt andra konstarter.